Har startat en ny kategori där jag kan lägga inlägg som uttrycker indignation. Oftast är jag inte arg men någon gång emellanåt händer det och det är då terapeutiskt att skriva av sig vreden. Jag kallar kategorin kort och gott för ”Shut up!” som förutom att det är en utomordentlig titel samtidigt är en hyllning till den underbara engelska gruppen Madness. Trodde att jag kanske mest skulle skriva om förtrytelse gentemot den människa jag har fått min ena biologiska hälft av, som inte är min far (know what I mean!) för det finns ingen som får mig lika rabiat fradgatuggande skogstokig som hon men eftersom jag efter en del undersökningar nu kunnat konstatera att jag faktiskt är ett biologiskt under och har fått all min arvsmassa från endast ETT håll (salut Padre!) så behöver jag inte bry mig om henne. Inte en enda bokstav till skall ägnas åt henne, hennes våldsdåd eller hjärnbortvaro, ingen energi skall hon få stjäla!

Härmed; under högtidliga ceremonier inleder jag kategorin ”Shut up!” med att flytta inlägget ”Jag ett rivjärn - hurra!” dit – taaadaaah!

Nu har det väl varit litet tunt med ängelsnack, eller hur?! Det är för mig en fröjd och känsla av trygghet att läsa om, tänka på och prata med änglar! Här kommer ett nytt brev från Gigi i det stora landet i väst. Dagens handlar om bilden av änglar - varför vi vill avbilda dem och varför vi inte kan se dem;

What is the need in our human soul to paint and depict Angels?  Is it a reminder of the presence of our Angels, a wish to attract their protective powers or a thought-agent for keeping our faith in something that we cannot otherwise see?

Maybe because our eyes are not made to see our Angels, our imagination may run wild to give them all kinds of appearances, from a little cute cherub to a nurturing, motherly figure, to a powerful almost fear-inspiring warrior.  In fact, Angels with their diverse qualities and responsibilities can be exactly as diverse as the task they have agreed to take on.

But wouldn't it be nice to see them?  Sorry, folks, no luck here.  We are not supposed to see them.  Angels vibrate at a frequency of light at is not visible to our eyes.  It is well known that dogs can hear sounds that we humans cannot hear, and in the same way Angels vibrate at a level of light that is outside of the realm of our limited five senses.  But they can see us, be assured!  If we could see them, we would probably be blinded.

In rare cases, when humans can see Angels, then our Heavenly Helpers lower their vibrational level to a point that it's possible for us to see them.  Apparently it's very hard for the Angels to do this, and unless you are among the likes of Mother Mary (to whom Archangel Gabrielle appeared to tell her that she would bear a son and call him Jesus) or St. Francis of Assisi (to whom the Angels appeared toward the end of his life)... it's not very likely that you will be visited by an Angel and see her.  But Angels can come to us in so many different, more subtle ways.  They can come to us in our dreams, through our intuition, through a sign or just the right message on our e-mail, they can speak through another human being or come to us through an animal.  We just need to be open and listen  or  feel  and see beyond the surface.

There is still a deeper reason to our inability to perceive or see our Angels.  We are supposed to believe in them.  Angels teach us faith.  Our faith and our believe in them is our gift back to them, so they can work for us.  Through our openness and trust in them, they can work as through an open window.  It's much easier for them this way, rather than to work through a closed door of disbelief and doubt.  So open your window of faith,  let them happen, your angelic miracles.  Know that your Heavenly Helpers are much more resourceful, powerful and compassionate that you can ever imagine.  All you need to do is ask, surrender, and say "Thank you."

Maybe for us humans it's sometimes difficult to talk about Angels, maybe we don't always have the right vocabulary, maybe we are not completely sure how we feel about them.  But it's always safe to create or have a picture of them as a reminder, a wish or a thought-agent to ask them to be near.

I'm sending you Light and Love

and hope that all is well,

Gigi

Tja, det är väl kanske inte så konstigt... jag har gillat Gary Larsons serier mycket länge och först på senare år uppmärksammat Nemi. Har inte vetat så mycket om vare sig serien eller vem som har ritat den. Men när jag nu börjar luska litet så visar det sig att det är lätt hänt att man gillar Nemi också om man brukar läsa Larson eftersom det var i den blaskan som hon först dök upp! Det finns så många sköna bilder på Lise Myhre, som är Nemis mamma! Lägger här ut en intervju där hon förklarar litet om Nemi och sig själv (den är från 2002);

"Det handlar om en norsk Svartrockarbrud, Lise Myhre. Nemi är bekant för läsare av serietidningen Larson, men har annars legat lägre i Sverige än i hemlandet. Där har det tredje samlingsalbumet hunnit komma ut, välsignat av ingen mindre än den gamle skräckrockaren Alice Cooper. De båda första, som kom i fjol, är helt slutsålda på förlaget.

Resten får Nemis tecknare berätta själv:

Nemi dök upp första gången på en gothsida som jag gjorde 1997 till "Larsons galna värld". Jag hade inga planer på att skapa en huvudperson till mina serier. Hade jag satt mig ner och tänkt igenom vad som skulle fungera kommersiellt, hade det knappast slutat med en ensam svartrockartjej.

Jag upplever ofta att folk kring mig har bestämda föreställningar av vad Nemi är eller borde vara. "Hon kan inte ha så djup urringning", säger de, det skulle Nemi aldrig haft i verkligheten"... i verkligheten?
Och så får jag på käften för att att jag gör henne för snäll eller elak.

Jag har alltid gillat folk som som inte helt passar in.

Jag menar det Nemi sa en gång: "Det är vi som har rätt, vi som är mest förvirrade.

Att vara annorlunda handlar om något mer än ett övergående ungdomsuppror, tror jag. Jag brukade ha lila hår och piercningar, och blev provocerad av alla som såg det som en fas som jag skulle igenom. Jag har sett nervösa människor ta en omväg runt några av de snällaste människor jag känner - för att de den dagen har på sig läder och nitar. Generellt sett är folk väldigt fördomsfulla, av det blir alltid några strippar.

Nemi hänger ofta i baren, det är inte meningen att göra henne till alkoholist, men det är bra att ha ett ställe där hon kan möta andra. Nemi kommer ofta med bitska omdömen om eller till män, men jag har ingen önskan att starta ett "war of the sexes" - jag driver ju med tjejer också. När jag själv är på krogen, dyker berusade på mig och avslutar med: "nu kommer väl du att göra en stripp om mig." Hade de bara varit så lätt att skaffa sig bra poänger."

I går pekade jag med hela handen! Nej, det är inte likt mig men det finns nätter då Fantomen lämnar djungeln och går på stadens gator som en vanlig man (läs = jag gör något som är ovanligt för mig!). Sedan 16/1 hade jag gått och väntat på en försändelse i form av en Mousetrapper – alltså en sådan där mus som gör det möjligt att ”musa” rakt framför sig och i och med det få en juste arbetsställning med armarna centrerade istället för högerarmen utslängd vispande en halvmeter åt sidan. Och jag väntade, och väntade och väntade och SÅ, stod jag inte ut längre utan ringde upp företaget och frågade vad som hade skett med beställningen jag lade för VÄLDIGT länge sedan.

”Den är har utgått ur sortimentet”, svarar en snorkfröken.

”Det hade ju varit väldigt fint om man hade blivit upplyst om det”, replikerade jag.

”Det står på följesedeln”, snorkar hon i luren vidare.

”Jag har följesedeln här (hade även beställt pennor, som blivit riktigt levererade) det står igenting om restade varor på den” 

”Det brukar ALLTID stå på följesedeln!” ihärdade tanten bistert.

”!!!”, undrade jag!

”Du får väl be din chef att hon beställer en ny katalog, så att ni kan lägga en ny beställning för jag kan inte ta emot någon beställning här och nu, det skulle bli alldeles för stökigt, lilla vän (det där sista sade hon inte men hon sade med värsta lilla-vän-inte-klarar-väl-du-någonting-röst)”.

”Det är VI som har hand om all beställning av kontorsmaterial och det är VI som lägger alla beställningarna. Nu har vi gått och väntat på denna Mousetrapper alldeles för länge. Vi måste ha den NU! Det måste väl för jösse namn finnas någon annan motsvarande variant ni kan skicka!!!, basunerade jag med min mest Madonna-lika röst (när jag behöver ta fram mitt mest bestämda jag brukar jag låtsas att jag är Madonna, för DET är en tjej som ser till att få saker och ting gjorda, på sitt sätt utan att hon bryr som om ifall de fortfarande tycker att hon är en vän och duktig flicka).

DÅ – hände det någonting! Jag nådde plötsligt fram! Med ens började snorken att arbeta medgörligt och till och med en smula underdånigt. Hon kom kanske på att customer is king. Vips hade hon beskrivit alla olika varianter av Mousetrappes och hon var redo att ta min beställning.

”När kan jag förvänta mig att ha den hos mig?”

”I morgon!” - … I hold my peace…  

Att man skall behöva ta i så att man nästan spräcker livstycket! Det är dock skönt att veta att det finns en jag-tar-ingen-skit-gen i mig. Ibland verkar den nämligen vara långt borta.

En Larson till - behöver muntra upp så här i den gråa, kalla, äckliga månaden januri som följs av en äcklig månad februari. Och efter det börjar det bli litet bättre alltnärmare våren vi förflyttar oss!

Lyckopiller gör en inte lycklig. Antidepressiva läkemedel lindrar depressioner och relaterade åkommor - tar man dem utan att vara deprimerad så känner man ingenting!

Lite fakta;

Ångest och självmordstankar är medicinska symtom på obalans i centrala nervsystemets ämnesomsättning!

Signalsubstanser är livsnödvändiga ämnen i centrala nervsystemet vilka bland annat reglerar vårt känsloliv och våra ångestreaktioner. Signalsubstansen serotonin har till uppgift att balansera våra känslor och styr mående som hunger, glädje, irritation, ilska, välmående, livslust med mera.

Dopamin styr bland annat vår rörelseförmåga och motivation men är också kroppens belöningssystem. Tobak aktiverar dopaminnivåerna och en sorts tillfredsställelse skapas därmed. Vid Parkinsons sjukdom är dopaminet för lågt och vid psykoser är dopaminaktiviteten för hög!

Noradrenalin har betydelse bland annat för vår grad av vakenhet och uppmärksamhet! Vid stress stimuleras noradrenalinsystemet för att göra oss uppmärksamma på fara - vid långvarig stress blir noradrenalinreceptorerna överkänsliga och systemet hamnar ur balans med symptom som ångest som följd!

Balansen mellan dessa signalsubstanser är avgörande för vårt psykiska mående!

Av olika anledningar som till exempel arv, stress, sjukdom och jobbiga upplevelser kan dessa signalsubstanser komma ur balans och symtom som ångest och självmordstankar kan uppstå.

Brist eller obalans bland dessa system orsakar därmed nedstämdhet, minskad livslust, ångest, ätstörningar, missbruk, dålig impulskontroll och en rad andra symtom som kraftigt försämrar livskvalité och levnadsvillkor! Det finns dock hjälp och många av dessa symtom kan effektivt lindras med antidepressiv medicin i kombination med kognitiv beteendeterapi!

Antidepressiv medicin och framförallt SSRI (Selektiva Serotonin-återupptags-hämmare) är tyvärr en gravt missförstådd medicin som i samhället beskrivs som lyckopiller, en drog som ger artificiell lycka. Börjar man göra efterforskningar om de antidepressiva medicinernas verkningssätt så ser man att verkligheten skiljer sig dramatiskt från myten om lyckopiller!

Dessa mediciners uppgift är att hjälpa kroppen återställa de naturliga signalsubstanserna i centrala nervsystemet och studerar man SSRI-medicinernas funktion finner man att det inte är fråga om syntetiskt serotonin som tillförs kroppen och ger inbillat välmående, utan endast att den aktiva substansen i SSRI-preparaten stänger en återanvändningsmekanism i nervväggen och på så vis balanseras kroppens eget, naturliga serotonin.

Dessa mediciner ger livskvalitén tillbaka på samma sätt som insulin gör för en diabetiker. Att medicinera med antidepressiva preparat är därmed lika självklart som att medicinera med insulin för att kunna leva normalt och i båda fallen handlar det om en ämnesomsättningsrubbning som kan leda till döden.

Doseringen är också precis som med insulin i allra högsta grad individuell, det kan ta tid att hitta just sin dos och är man mycket dålig är det viktigt att stå under läkaruppsikt då medicinering inleds för att hantera eventuella biverkningar. Ett krav för att kunna leva normalt är att man likt en diabetiker ser över sin livssituation när man börjar bli bättre för att undvika eventuella utlösande påfrestningar.

Alla upplevelser och händelser påverkar och belastar vårt mående i olika grad och modern forskning visar på att "sår i själen" verkligen har ett fysiskt utseende i form av obalans i signalsubstanssystemen i hjärnan! Det är viktigt att inse att dessa bitar kanske behöver repareras på medicinsk väg. Tyvärr verkar dock fördomarna kväva vetenskapen och många vågar i ren okunskap inte ta den medicinska hjälp som vi har förmånen att ha. De antidepressiva medicinerna kan rädda liv och med tanke på att det dör fler människor genom självmord än vad det dör i trafiken så är okunskapen skrämmande.

Självklart är det också absolut nödvändigt med psykologisk hjälp! De flesta som får antidepressiv medicin har gått igenom en jobbig sjukdomsupplevelse som till exempel depression, eller kanske en traumatisk händelse, och det är viktigt att ta reda på vad för sorts påfrestning som ligger bakom insjuknandet. De flesta forskare är ense om att kognitiv beteendeterapi är den effektivaste formen av terapi, speciellt när den kombineras med antidepressiv medicin - då hjälper man kroppen optimalt genom att både återställa de fysiska funktionerna samtidigt som man reder ut tankar och beteenden samt lär sig strategier för att hantera framtiden.