Efter att ha tjatat hål i huvve på min omgivning om att jag såå gärna skulle vilja ha en tweedkavaj i ett par år insåg jag att enda sättet att uppnå denna min önskan var att sy en själv.

Sagt och gjort; hittade till min enorma lycka riktig Harris tweed på metervara!!! Handvävt från Yttre Hybriderna, alldeles ljuvligt att arbeta med, så formbart och så levande!

Och det var under denna period, för kanske någon månad sedan som det hände; jag hade sytt en söm som inte var EXAKT rak, det var litet mer sömsmån på ena stycket och litet litet mer på andra stycket. I stället för att rabiat sprätta upp sömmen, som jag dittills alltid annars gjort, och sy om den, tänkte jag; ”Good enough” och lät den vara bra!!! Och jag verkligen MENADE det också. ”En ska inte bara säga halleluja, en ska menat också!”. Och jag kände det i kroppen att jag VERKLIGEN menade det!!!

En hyllning till mig själv är denna text! Alla som känner mig förstår att det inte handlar om att jag slarvade på något sätt. Jag har alltid varit neurotiskt precis i nästan allt jag gjort. Så precis att jag ofta kvävt min egen kreativitet i hinkvis av prestationsångest! Att få vara med om denna stund av ”bra nog” ger en sådan lycka att det tåras i ögonen… 

HAHA – JAG SÅG DEM!!!

Maken, jag och lilla guppypuppyn var i förrgår ute och spatserade i Slottsskogen och plötsligt noterade vi en stor samling människor. Hörde plötsligt musik; Michael Jacksons ”Beat it” och jag sprudlade förtjust till maken;

”Det är Flash Mob Göteborg!!!”

”???!”, svarade han.

Fast de såg litet otighta ut i sin dans, och de var inte direkt hemliga när alla hade tagit av sig sina ytterkläder och lagt i en hög bredvid!!

I går när jag kollade in dem på YouTube insåg jag att det jag sett bara var övning för senare under dagen drog de in till stan och dansade på flera ställen! Jag fick nästan ståpäls när jag tittade på filmen för jag tycker det är sååå coolt! För det första är det coolt att flash-moba och för det andra är det härligt att se människor dansa nedför gatan på riktigt – alltså vi talar real life, inte en musikal på teven! Det enda som skulle kunnat göra det litet coolare var om de hade dansat dansen till ”Thriller” för den är ett strå vassare!! Åh, vad jag önskar att jag varit med!!

Ja, se där ja, nu har till och med jag nämnt Michael Jackson på min blogg. Inte så att jag har något direkt emot honom. Han har liksom alltid funnits med i bakgrunden och han har producerat ett helt antal asschysta låtar men jag har aldrig varit direkt fascinerad av honom. Och det var ju helt solklart att killen hade problem och mot slutet såg han ut som något man skrämmer barn med. Men det är svårt att inte beröras av att en människa genomlidit ett sådant tragiskt livsöde och jag kände mig chockad i somras när tidningen trillade av frukostbordet och första sidan bläddrades upp och skrek; ”Michael Jackson död”. 

Detta är en för bra historia för att inte berättas!

Det började med att jag i förra veckan varit på en av jobbet anordnade ”Planerings-dagar” eller vad de nu kallade det; ”Bla, bla, blörp-dagar” hade varit mer korrekt enligt mig! Som sagt var i tidigare inlägg har jag slutit fred med stället jag arbetar på, jag går dit, jag gör mitt jobb och jag förväntar mig ingenting. Men efter en hel dag med att ”det gäller att aktivt vara med i förändringsarbetet”, ”ni måste själva göra reklam för er och visa vad ni kan”, ”alla pengarna är slut, det är anställningsstopp och ni kommer att få mer att göra men ni får inte känna er stressade eller otillräckliga” och ”ni måste alla känna att ni är viktiga värdefulla och sedda medarbetare” hade knötts ned i halsen på mig var jag grön i nian, katatoniskt likstel i ansiktet för att inte låta någon kommentar slippa över mina läppar och så upprörd att jag höll på att detonera! Dagen efter var jag fortfarande lika arg. Dessutom hittade jag ingen parkeringsplats eftersom trafiken hade sniglat sig fram ända hemifrån. Då jag provade ett par primalterapiskrik där i bilen och sparkade sedan på hissen när jag väl kom fram till sjukhuset (efter att ha tvingats parkera på ett ställe där det kostar fyra gånger mer!). Det kändes skööönt!!

Min allra käraste kollega S råkade sedan under dagen ut för stelbent, rödtejpande byråkratitänkande utan dess like. DÅ blev hon så arg att jag genast kände mig mindre ilsken! En stund senare befann vi oss i ett tomt lunchrum och jag föreslog vänligt att ett primalterapiskrik kanske skulle sitta fint.

S levererade två från tårna kommande präktvrål som skulle fått Boris Karloff att förtjust klappa i händerna och på stört anställt henne till nästa skräckrulle – tänk er bebis slitandes i stycken av fradgatuggande grizzlybjörn!!! Jag tittade imponerat på henne och sekunden efteråt hördes det från andra sidan dörren;

”Skriker de i lunchrummet?”

”De kanske äter krabbor som bits!?”

Jag trodde att jag kom på något, jag provade och jag fann det sant! Tyvärr!

Ok – nu kommer jag att låta som en bittertant men det är inte enbart så. Mitt experiment och resultat har även givit mig insikt och därmed möjlighet att sluta fred med denna min farhåga.

Jag jobbar alltså som läkarsekreterare på Stora Sjukhuset. Jag skulle tro att man i sekreteraraspekt inte kan befinna sig på ett värre ställe. Här råder skyddad verkstad med en benhård hierarki som ingen eller inget rår på. Man anses som sekreterare här vara ett grått töcken, som bäst! Man försvinner i det stora och blir en liten beige administrativ råtta!

Detta är naturligtvis förfärligt, men här kommer det roliga; eftersom jag själv inte känner mig som en beige råtta tänkte jag att; ”om människorna runtomkring mig inte vet om att jag är en sekreterare kanske de behandlar mig bättre!”. Sagt och gjort; skalade av mig alla tell-tale-signs, det vill säga; pennficka med massor med pennor, den obligatoriska militärklämman med namn och titel och vårdbroschen. Det enda jag behöll (förutom den gröna pyjamasen förstås) var passerkortet hängande från fickan där namn och titel står med ganska små bokstäver.

Efter cirka en vecka befann jag mig på Anestesiexpeditionen och läkare S (som borde känna igen mig eftersom han arbetar på avdelningen mitt emot vår och hans döttrar har arbetat extra som sekreterare i just vår grupp) som aldrig tilltalat mig eller aldrig förut ens sett åt mitt håll plötsligt verkligen SÅG mig, till och  med log litet och sade ”Hej!”. I grön pyjamas och vit rock kunde jag lika gärna ha varit en väldigt viktig läkare och en sådan är det ju bäst att hålla sig väl med!!

Jag trodde att jag kanske möjligt successivt skulle kunna arbeta mig in så att säga så att människor kände igen mig och respekterade mig men efter nästan fem år har jag insett jag på Stora Sjukhet inte kan förvänta mig;

• att människor i grund och botten anser att alla människor ha lika värde
   
• att om jag säger ”hej” bli bemött med ett ”hej” utan oftast blir det ”…”
•  att min omgivning är tillräckligt observant för att inse att vi på avdelningen är två sekreterare och att båda inte heter B!

Stora Sjukhuset skulle vara ett okej ställe att arbeta på, om det inte vore för alla sjuka människor – och då pratar jag inte om patienterna!

Nu har det hänt igen!!!… jag har blivit drabbad av Lyssnarklubben. Som om det inte räckte att de ringde upp mig i mars för att försöka värva mig har jag även fått en förfrågan via mejl om jag ville vara med i en undersökning i hur jag upplever Lyssnarklubben. Då jag insåg att det på slutet fanns rutor för fritext tog jag mig an uppdraget med uppkavlade ärmar och slaktarkniven i högsta hugg!! Detta hände strax innan sommaren.

MEN likt den kaninkokande Alex Forrest i  ” Fatal Attraction” vägrar Lyssnarklubben att förstår när loppet är kört, när hinken är sparkad, när det är dags att ta ned flaggan, när det är dags att plockat ner skylten och stänga av respiratorn; förra veckan ringde de inte mindre än TRE gånger på dagtid och önskade att få tala med sin härliga före detta medlem. Tredje gången förklarade min man, inte längre lika vänligt som de två första gångerna, att ”MIN FRU ARBETAR OCH ÄR SÅLEDES INTE HEMMA SÅ HÄR MITT PÅ DAGEN!” !!!

Visst blir man mörkrädd!