Jag är en ljusskygg varelse, speciellt på morgonen, speciellt denna årstiden. Då är min Sun Jar perfekt. Jag smyger omkring med min Sol Burk och myser!! Den är bäst! Och dessutom miljövänlig då den laddas upp av solceller!! Så här beskrivs den på CoolStuff som säljer burken;

"Att samla på sol och ha den i en för ändamålet avsedd burk har hittills varit galna vetenskapsmän och invaderade styrkor från rymden förunnat, men nu kan du själv låsa in en bit av solen i ditt hem. Men oroa dig inte. Solen kommer inte att ta slut. Det finns så mycket sol att det räcker åt alla.

CoolStuffs agenter har styrt upp denna enormt mysiga teknologi så att du, dina barn och dina barns barn (även om jag inte tycker att barn ska ha barn) kan njuta av solens mysiga ljus utan att behöva deala med, du det, själva solen. Detta ekologiska underverk fungerar på följande sätt: Du ställer din solburk på ett ljust ställe, när solen gått ner stänger du locket och - vips - har du en liten burk full av sol som sprider ljus, värme och mys. Det finns de som säger att detta beror på solceller och batterier men vi föredrar att kalla det magi.

Och dessutom, solburk, smaka på ordet. Det är klart att du ska ha en sån.

Sun Jar är 16 cm hög och 10 cm i diameter. Laddning tar ca tre timmar i solljus och ger fem timmars lystid. Sun Jar laddas även när den inte befinner sig i direkt solljus men laddtiden blir då längre."

http://www.coolstuff.se/

Detta kan även bli en underbar julklapp!!

En riktigt lugn och skön jul vill jag önska alla mina medmänniskor som vågar vara en ängel;

Skotta gamla granntantens gång,

Ge dina barn en närvarande innerlig kram,

Stanna upp i vimmelhetsen och le åt en främling,

Det behövs så litet...

Lägger fram dessa kommentarer bara för att det är så intressant! Precis som Kalle Strokirk kommenterar skulle det vara underbart om Ben kunde höra av sig och berätta litet mer!!

Kommentar till Själen väger 21 gram
Med modernare teknik har en kammare i plexiglas konstruerats. Den liknar en kuvös för vuxna kroppar. Den tillsluts hermetiskt. Inga fysiska partiklar, vätska eller gaser kan lämna eller ta sig in i den när den väl har stängts. Kapseln är kopplad till en elektronisk våg som visar miljondelar av vikten på det som är inlagt. I denna placerades en människa som hade accepterat att delta i ett experiment när döden närmade sig. Han hölls vid liv den sista dagen av maskiner men var redan hjärndöd. När man sedan kopplade bort alla appara-
terna som höll kroppen vid liv dröjde det ungefär tre minu-
tre innan hjärtat stannade och andningen upphörde. Därefter innom 30 sekunder visade vågen en viktminskning på några gram. När själen lämnar kroppen förflyttar den sig fritt genom materia. Detta är liksom tanken den har också en massa/vikt. Om en människa tänker på att förflytta ett föremål så händer inget. Men om en miljon tänker likadant samtidigt så kan föremålet rubbas. Därav ordspråket med tanken kan man förflytta berg.
/ BEN.

Kommentar till Själen väger 21 gram
Wow - Ben vilken underbar kommentar! För vissa, t ex mig, är det inte särskilt förvånande kuvösen lättade för jag tror helt säkert att kroppen är så mycket mer än muskler, ben, hud etc! Men för de hårdnackat vetenskapligt inriktade personerna kan detta experiment behövas!!

Jag gillar verkligen din inställning - TACK för att du tog dig tid att skriva ned en kommentar här!!

Kommentar till Själen väger 21 gram
Det som Ben beskriver påminner om det som Dan Brown skriver om isin nya bok "Den förlorade symbolen".
Det skulle vara intressant om Ben kunde återkomma och berätta mer om experimentet. Jag efterlyser mer material om detta ämne och hur långt forskningen eventuellt kommit.
kalle Strokirk 3 december 2009
strokirk@telia.com

http://www.youtube.com/watch?v=FI9AohkDW5M

Whoooooooooooo will love a little Secretary?
Whose writes a lot and cries for rest?
"Not I," said the anesthesiologist,
"I won't share my drugs with
no secretary who is depressed,
And my blanket of propofol won't warm
her cold breast."

Whoooooooooooo will love a little Secretary
And who will speak a kindly word?
"Not I," said the Surgeon,
"The entire idea is utterly absurd,
I'd be laughed at and scorned if the
other Surgeons heard."

Whoooooooooooo will take pity in his heart,
And who will feed a starving secretary?
"Not I," said the Proctologist,
"I would if I could but I cannot I know,
I need all my cash to prosper and grow."

Who will love a little Secretary?
Will no one write her eulogy?
"I will," said the Smurf,
"For all I've created returns unto me,
From dust were ye made and dust ye shall be."

http://www.youtube.com/watch?v=PiTJNDl_FJI

Im nothing special, in fact I’m just a secretary
If I cry out loud I probably will be ignored
But I have a talent, a wonderful thing
cause everyone’s reading when I start to write
Im so grateful and proud
All I want is to write it all down

So I say
Thank you for the keyboard, the words I’m typing
Thanks for all the text I’m bringing
Who can live without me, I ask in all honesty
What would they be?
Without a word or myself what are they?
So I say thank you for the keyboard
For being there for me

Mother says I was a looser before I could walk
She says I began to fail long before I could talk
And Ive often wondered, how did it all start?
Who found out that no one can write it all down
In the way that I do?
Well, whoever it was, I’m the best

So I say
Thank you for the keyboard, the words I’m typing
Thanks for all the text I’m bringing
Who can live without me, I ask in all honesty
What would they be?
Without a word or myself what are they?
So I say thank you for the keyboard
For being there for me

Ive been so lucky, I am the girl with thousand words
I wanna write it down for everybody
What a word, what a text, what a star!

So I say
Thank you for the keyboard, the words I’m typing
Thanks for all the text I’m bringing
Who can live without me, I ask in all honesty
What would they be?
Without a word or myself what are they?
So I say thank you for the keyboard
For being there for me

http://www.youtube.com/watch?v=5KkciUPy7G0

Du fördrev mig SU.

Från min hemort slets jag bort.

Här är jag ett ufo och en främling, och det ödet finner jag mig i.

Men du tog mitt mod, och du tar mej från min man,

jag kan inte längre se en mening.

Vad är det du vill? Vad ska jag tro?

Tanken är svindlande, framför mig gapar en avgrund.

Hela mitt väsen gör uppror och vill säga nej.

Frågan är väckt och nu darrar min själ inför svaret.

Att jag inte finns till, fast jag trodde på mig.

Vem skulle hjälpa dig uthärda livet i huset?

Vem skulle ge dig den kraften som du måste få?

Vem skulle trösta dig, du är så liten på jorden?

Om jag inte fanns till, ja vad gjorde du då?

Nej jag måste finnas, jag måste. Du lever ditt liv genom dig.

Utan mig är du en spillra på ett mörkt och stormigt hav.

Jag måste finnas, jag måste, hur kan jag då överge dig?

Du vore ingenstans, Du vore ingenting. Om jag inte fanns.

Aldrig förut har jag haft dig i tal eller tanke.

Det lilla ordet som skrämmer och plågar mig så.

Ordet är om, om jag skev alla orden förgäves?

Om jag inte finns till vad ska du göra då?

Vem skulle känna din ånger och sedan förlåta?

Ordning i huset, ja vem skulle skänka dig den? 

Vem skulle så ta emot dig till slut när det kraschar?

Om jag inte fanns till, vem tog hand om dig sen? 

Nej, jag måste finnas, jag måste, du lever ditt liv genom mig.

Utan mig är du en spillra på ett mörkt och stormigt hav.

Jag måste finnas, jag måste, hur kan jag då överge dig?

Du vore ingenstans, du vore ingenting. Om jag inte fanns

Jag måste finnas jag måste, hur kan jag då överge dig?

Du vore ingenstans, du vore ingenting.

Om jag inte fanns.

Efter att ha tjatat hål i huvve på min omgivning om att jag såå gärna skulle vilja ha en tweedkavaj i ett par år insåg jag att enda sättet att uppnå denna min önskan var att sy en själv.

Sagt och gjort; hittade till min enorma lycka riktig Harris tweed på metervara!!! Handvävt från Yttre Hybriderna, alldeles ljuvligt att arbeta med, så formbart och så levande!

Och det var under denna period, för kanske någon månad sedan som det hände; jag hade sytt en söm som inte var EXAKT rak, det var litet mer sömsmån på ena stycket och litet litet mer på andra stycket. I stället för att rabiat sprätta upp sömmen, som jag dittills alltid annars gjort, och sy om den, tänkte jag; ”Good enough” och lät den vara bra!!! Och jag verkligen MENADE det också. ”En ska inte bara säga halleluja, en ska menat också!”. Och jag kände det i kroppen att jag VERKLIGEN menade det!!!

En hyllning till mig själv är denna text! Alla som känner mig förstår att det inte handlar om att jag slarvade på något sätt. Jag har alltid varit neurotiskt precis i nästan allt jag gjort. Så precis att jag ofta kvävt min egen kreativitet i hinkvis av prestationsångest! Att få vara med om denna stund av ”bra nog” ger en sådan lycka att det tåras i ögonen… 

HAHA – JAG SÅG DEM!!!

Maken, jag och lilla guppypuppyn var i förrgår ute och spatserade i Slottsskogen och plötsligt noterade vi en stor samling människor. Hörde plötsligt musik; Michael Jacksons ”Beat it” och jag sprudlade förtjust till maken;

”Det är Flash Mob Göteborg!!!”

”???!”, svarade han.

Fast de såg litet otighta ut i sin dans, och de var inte direkt hemliga när alla hade tagit av sig sina ytterkläder och lagt i en hög bredvid!!

I går när jag kollade in dem på YouTube insåg jag att det jag sett bara var övning för senare under dagen drog de in till stan och dansade på flera ställen! Jag fick nästan ståpäls när jag tittade på filmen för jag tycker det är sååå coolt! För det första är det coolt att flash-moba och för det andra är det härligt att se människor dansa nedför gatan på riktigt – alltså vi talar real life, inte en musikal på teven! Det enda som skulle kunnat göra det litet coolare var om de hade dansat dansen till ”Thriller” för den är ett strå vassare!! Åh, vad jag önskar att jag varit med!!

Ja, se där ja, nu har till och med jag nämnt Michael Jackson på min blogg. Inte så att jag har något direkt emot honom. Han har liksom alltid funnits med i bakgrunden och han har producerat ett helt antal asschysta låtar men jag har aldrig varit direkt fascinerad av honom. Och det var ju helt solklart att killen hade problem och mot slutet såg han ut som något man skrämmer barn med. Men det är svårt att inte beröras av att en människa genomlidit ett sådant tragiskt livsöde och jag kände mig chockad i somras när tidningen trillade av frukostbordet och första sidan bläddrades upp och skrek; ”Michael Jackson död”. 

Detta är en för bra historia för att inte berättas!

Det började med att jag i förra veckan varit på en av jobbet anordnade ”Planerings-dagar” eller vad de nu kallade det; ”Bla, bla, blörp-dagar” hade varit mer korrekt enligt mig! Som sagt var i tidigare inlägg har jag slutit fred med stället jag arbetar på, jag går dit, jag gör mitt jobb och jag förväntar mig ingenting. Men efter en hel dag med att ”det gäller att aktivt vara med i förändringsarbetet”, ”ni måste själva göra reklam för er och visa vad ni kan”, ”alla pengarna är slut, det är anställningsstopp och ni kommer att få mer att göra men ni får inte känna er stressade eller otillräckliga” och ”ni måste alla känna att ni är viktiga värdefulla och sedda medarbetare” hade knötts ned i halsen på mig var jag grön i nian, katatoniskt likstel i ansiktet för att inte låta någon kommentar slippa över mina läppar och så upprörd att jag höll på att detonera! Dagen efter var jag fortfarande lika arg. Dessutom hittade jag ingen parkeringsplats eftersom trafiken hade sniglat sig fram ända hemifrån. Då jag provade ett par primalterapiskrik där i bilen och sparkade sedan på hissen när jag väl kom fram till sjukhuset (efter att ha tvingats parkera på ett ställe där det kostar fyra gånger mer!). Det kändes skööönt!!

Min allra käraste kollega S råkade sedan under dagen ut för stelbent, rödtejpande byråkratitänkande utan dess like. DÅ blev hon så arg att jag genast kände mig mindre ilsken! En stund senare befann vi oss i ett tomt lunchrum och jag föreslog vänligt att ett primalterapiskrik kanske skulle sitta fint.

S levererade två från tårna kommande präktvrål som skulle fått Boris Karloff att förtjust klappa i händerna och på stört anställt henne till nästa skräckrulle – tänk er bebis slitandes i stycken av fradgatuggande grizzlybjörn!!! Jag tittade imponerat på henne och sekunden efteråt hördes det från andra sidan dörren;

”Skriker de i lunchrummet?”

”De kanske äter krabbor som bits!?”